Hade velat skriva...

...om saker som händer här hemma. Det vackra möblerna, hur fint allt är.
Men tydligen missade jag en hel del i vanlig ordning.

Så... istället går jag i ide. Utan att passera gå... verkar vara det enda raka när kommunikation fallerar så fatalt som det tydligen gjort i detta hushåll.

Till er andra med mindre smolk i era bägare önskar jag er en härlig söndag i det fina vädret! Solen visar sig på himlen och med all säkerhet är det en underbar dag utanför fönstren.

Själv väljer jag att inte delta.

Halleluja...

...och tack Coca-Cola Enterprises Sverige för er vederkvickande sockerdryck som ersätter kaffe när magen inte tål mjölk!!!
För första gången detta år är jag uppe före tuppen, före solen, före lillgänget!!!
Äntligen ser jag en ljusning i detta svåra sömnproblem jag haft ett bra tag!
Tack Rammstein, coca-cola, min jävlaranamma och det som gett ett liv: adHd-medicinen!!!

Nu utvecklingssamtal för 14 år där en pojke försöker med frossa, tät näsa, "men jag är nog sjuk"... Det är inte roligt när man gruvar sig... som bara den. Men, det kommer att gå bra. Ska bara övertyga honom om det också....

God Morgon i alla stugor, Sverige över!

Måndag! Ny vecka - nya möjligheter!

Utan röst...

sårig hals.
Det blir inget mer än sängliggardag av allt jag ville idag. Ännu en dag som går åt till denna underliga sjuka jag och Mannen drog på oss förra fredagen... som om det är varannan dag sjuka där vi dessutom verka avlösa varandra när detta är bra en dag.... dåligt en dag...

Men idag är det värre än värst... Vars tog rösten vägen? Bra för min babblande mun... mindre kul för kidsen...

Så... innesittardag med förhoppning om mer ork imorgon.

På återseende!

Rapport om en lycklig händelse

 ...vill jag också rapportera mitt i alla sorger som pågår dagligen...

Vi har... 

Värt att notera... Ringarna sitter egentligen på vänster långfinger men en liten busgnista gjorde detta kort förevigat. Ett riktigt på rätt finger kort kommer när barnens ring är här... För mitt emot på högerhands långfinger sitter denna ringkonstellation...

Dessa fem ringar... Som ger mig styrka att hoppas... att om möjligt en dag förena de som saknas mig mest... mitt hjärtas guld.. där jag blott är silver i värde i jämförelse med barnens som är värt allt och mer än allt guld i världen för mig. De som finns hos mig, de som fattas mig.
Som ständig påminnelse... Med en annan konstellation på andra långfingret... Två hjärtan som enligt guldsmeden som format de två ringarna enligt önskemål från mig... "kramas" i kärlek.....

Trolovat oss...inte förlovat oss. Ej heller ingått äktenskap... Bara inför barnen trolovat oss.... Att med hela vår själ försöka att leva i trohet till varandra livet ut. Ingen helig allians välsignad i ett luftslott (kyrka) av en präst... Tyvärr gott folk... Kärleken är övertygad ateist ut i fingerspetsarna... Själv har jag provat de båda förstnämnda till och med två gånger med given trist utgång men med fyra underbara barn som minne och välsignande glädje trots de vuxnas oförenlighet i tvåsamhet.

Så trolovning med Fonus som en extra säkerhet rent lagmässigt. Där barn och kvinna är ur ren formell utgångspunkt, samt man, skrivet på pränt vid någons frånfall - dödsfall... Så att jag inte ska behöva gifta mig för att vara lagligt försäkrad att vi är eniga kring de dödliga ting som är i vår ägo och barnens arv samt framtid är tryggad på ett rättvist sätt. 

För min kärlek är rättvis. En oceanstors generös man. Som likt mig utan att ens rynka ögonbrynen tog mina yngsta barn till sitt hjärta och är en hjälpande extra hjärtepappa åt lillgängs pappan... Där både jag och min ja... man tror på rättvisa men utan att för den skull ska behöva ingå äktenskap för att ge mig skydd samt alla våra barn. 

Det får fonus hjälpa oss med.

Så vi kan fokusera på Kärlek livet ut denna gång. För jag vill det här med han och kidsen. Märkligt. Även när jag ser det i skrift. Jag vill detta - tvåsamhet. 

För första gången i mitt liv. Utan att rusa på... För läsare tro mig... Där min förut rastlösa adHd själ redan under detta år annars med alla säkerhet hade prickat av..förlovning, giftermål, barnalstrande i ett enda svep och även i och med det börjat ticka som en tidsinställd bomb av en känsla att vara fångad och låst som ett djur i bur... inträngd i ett hörn.. för att jag inte ens hann med i passionens heta lågor...där mina impulser aldrig kunnat hejdas då kärlek är en så innerligt stark kraft...

...där jag detta år hunnit gå i terapi, dvs jag i första rummet, hunnit tänka många turer, skyndat långsamt, där min psykolog okat att jag gjort allt rätt, på ett förnuftigt sätt, och sagt att ja... det är helt ok den här gången...för du har resonerat för och nackdelar...men främst satt dig själv i första rummet så att du blivit så hel du kan bli, INNAN, du tar steget efter 7 års singelliv, in än en gång i det frysta tvåsamma livet med en och samma person.... där jag vill livet ut med denna min så specielle man... den mest älskade efter min avkomma... han som hållit mig på marken, fast förankrad då alla stormar än en gång 2011 ökade i orkanstyrka med en hjärntumör, andra saker, en mc-olycka, en reumatisk fysisk diagnos kring min rygg och i samma veva som året då jag tog ansvar kring mitt mående av egen vilja till förändring genom jobbig smärtsam terapi...i full vetskap om hur jobbigt det skulle bli...ändå envist kämpandes trots yttre påfrestningar....

För utan denna man...som accepterat mig som den jag är. En kvinna, medmänniska, mor med ett funktionshinder adHd som ej ska jämställas med andra psykiatriska diagnoser och måenden...men ändå av samhället görs det...där en blindkäpp varit så mycket enklare...även för en själv som knappt vissa dagar förstår sig på sin hjärna och alla konstiga aviga reaktioner som ingen "normal" reagerar kring...

...allt detta har han stått ut med... 

...där vi växt oss starkare av dessa påfrestningar... tillsammans förenade...med vetskap att det första året som för många är en enda lång smekmånad...var det yttersta mandomsprovet kring ett förhållande...

...där vi gick ur segrande...tillsammans, trots allt.

Då är det faktiskt helt och okej och säga:

Hej hela Sveriges bloggläsare av denna sida.

Jag har bojat mig... För resten av mitt liv denna gång... utan större löften än detta där även barnen har en egen ring som är på ingång av en speciell silversmed...

Utan någon annan än oss inblandade. Där vi tummat dyrt och heligt att försöka med förenade krafter ung som gammal TantO... att leva i denna familjekonstellation livet ut så ingen mer behöver skiljas åt och sörja ännu en förlorad människa genom skilsmässa...

...alla från barn till vuxen har provat det två gånger om... och är less.

Så vi har tummat från vuxen till barn i enighet på detta....

...där det heligaste löftet var att lära oss kommunicera så inga gamla misstag ska behöva upprepas för vis av erfarenhet är det så förtärande sorgligt och svårt att komma över...

...så vi försöker att kommunicera för att undvika gamla meriter...

...låta alla våga uttrycka vad de känner utan att känna sig påhoppade, mindre värd, för att någon inte tycker som resten av familjen.

För mig är det kärlek som jag kan leva med resten av mitt liv i lugn och ro...

För trots att min kärlek utåt av andra människor kan tyckas lite torr och trist...bedrar skenet...men det är bara för de som bjuds in att se under ytan...denna man med sin fulla kraft.

Den vackraste jag mött, den sexigaste jag mött, den svåraste jag mött, den som möter upp och ger mig motstånd, ger mig medvind, ger mig förankring i marken då jag som en stor fis under klänning kan hota att flyga i luften.

Tack vare honom har jag rett ut saker jag gjort så fel mot människor.

Där 2012 även lett till en slutlig och förhoppningsvis ömsesidig fred mellan mig och lillgängets far. Han som är för lik mig...som en magnet som inte klickar utan har det där motståndet emellan två poler...han som ändå alltid håller min rygg....han jag bett på bara knän med stora tårar utför kinderna flera dagar i rad nu om förlåtelse...

...där hans ord i kombination med annat VET....

...att alla kan förändra sitt beteende...bara någon vågar ta steget till försoning och säga förlåt.

Tack Kärleken för styrka och goda tankeråd i stormiga lägen.

Tack lillgängets pappa för din förlåtelse.

Allt sammantaget har gjort mig hel och gett mig den så högt efterlängtade friden...

För kanske... en dag tar det slut... denna för er hemliga cirkel som aldrig kunnat slutas...

...så till dig mitt älskade lillgängs far... jag håller din rygg från och med nu... Vad som än händer. Din storhet har än en gång visat sig då jag tvivlat och förvirrat mig i felmedicineringens spår... Jag önskar dig allt gott du mina fina barns far. 

...nu kanske i förändringens år 2012 kan den kanske tillslut få den efterlängtade sista biten till en cirkel som slutits...

...så länge jag andas hoppas jag. För evigt till min död...

...men tills dess... är jag för alltid dig trogen J... för du fick mig att känna mig älskad för den jag är. Med valkar...med en mun som för det mesta blabbar för mycket...med smink...utan varje morgon...du som fick mig att känna mig vacker...för inget annat är intressant.

Du fick hela mig...alla fula hemligheter så att alla kort lagts på bordet. Där och då när jag i januari 2011 tänkte... Nä! Det får bära eller brista... Jag måste säga vem jag är helt och hållet... för jag vill inte ha honom för ett tag och låtsas att vissa problem inte finns...för då kan jag hålla skenet uppe för ett tag och sedan gå...

...för känslan att vilja gå kom aldrig...dag efter dag väntade jag och den kom aldrig...

Så korten på bordet... All in. Han lyssnade och ville ändå ha mig. Han fick se in i det sårigaste mörkaste som jag förträngt sedan 14 års ålder, som ingen annan någonsin fått veta något om, det som egentligen format mig..där inga ex eller barn någonsin vetat...den skammen har jag alltid burit själv... tills året 2011...

...nu bär han det med mig.... det är ingen hemlighet heller och jag bär inte den skammen som någon annan äger. 

Jag kämpar tappert på med terapi på grund av de misstag jag gjorde förra året... på grund av en rygg som helt sa upp sig, på grund av läkares misstag att än en gång medicinera mig fel så att jag höll på att än en gång förlora kontrollen över mig själv... Så till den grad att jag än en gång gjort ett fatalt misstag på grund av läkares brist att förstå min adHd hjärnas komplexa medicinbild...

...men jag hann se i tid med hjälp och stöd av honom. Mitt allt, min partner in crime and passion, som gav mig andra synvinklar i situationer som faktiskt räddade mig från att rusa in huvudlöst i situationer som många gånger förr där det varit ödesdigar konsekvenser som följd...

...allt detta och mer har han varit mig hjälpt med. Förutom all kärlek han öst över mig och lillgänget...bara för att han är han....med sitt stora hjärta...

Min man, mitt allt... Vi två för evigt KåtaGladaTacksamma...

Peace Out och god morgon!

När 17 dagar...

...tillsammans under samma tak INTE slutat med skilsmässa eller söndertrasade hjärtan. Där min älskade konstaterade då det var dags för honom att efter en lång ledighet, ett insjuknande, återgå till Drömfabriken, ja... Vi klarade visst det här med!

För det gjorde vi! Trots olika personligheter. Olika sätt att vilja ha ordning och reda, olika syn på barnuppfostran men en gemensam röd tråd i allt ändå. Kommunikation, överseende, kärlek livet ut.

Över 1år har gått sedan jag blickade in i hans ögon. 1år med mängder av påfrestande saker som hotat utifrån. 1 år i ständig känsla av att vara älskad, precis för den jag är, crazy as hell, älskande med varje por i min kropp, sörjande saker som inte blev som man innerligt önskat. Hjärntumörer, olyckor, reumatism diagnoser osv.

Vi är fortfarande intakt. Det höll under extrema påfrestningar. Jag är för första gången i mitt 42 åriga liv hoppfull. Hoppfull kring att jag vill och får dela resten av mitt liv med mannen jag ramlade över på ett ställe där jag inte hade alla mina skyddsmurar uppe och i "red alert".

Året som gått har varit det största och mesta någonsin i mitt liv. Från det jävliga i att känna känslor - ta tag i sitt beteende med terapi för första gången med mig med som villig deltagare. Jag har förstått detta år att värdera mitt eget jag främst. För mitt mående håller uppe fler än bara mig.

Livet är i ständig förändring. Allt kan från en dag bli till något annat. De människor man trott aldrig mer skulle finnas i ens liv kan även de förändras. Bestämma sig för att 2012 minsann är ett år som förändringens vind, där även förlåtelse ryms. Tack finaste lillgängspappan! För att tog min utsträckta hand och uppriktigt förkrossade förlåt där på gatan i vinterslask. Du är för alltid en människa jag aldrig fullt kommer att förstå fullt ut och kanske för att du är så jävla lik mig. MEN, det som hänt dessa veckor gör att jag verkligen tror på förändringens kraft. Att alla människor kan förändras bara man vill. Det är säkert som AMEN i kyrkan.

Så... idag fredag den 13 januari görs ännu en förändring. Jag sätter nya ringar på min hand. Min och kärlekens... tillsammans tills döden skiljer oss åt och alltid Kåt Glad och Tacksam över livet med dess nyanser.

Jag är inte ensam på en ö. Jag är delaktig i livets virrspår och glädjepirr. Jag är än en gång helare än förra året. Det starkaste ord jag lärt mig under denna resa hit är FÖRLÅT där ärlighet är det som följer med detta ord.

Kärlek, Respekt och Förlåtelse till alla er som kämpar därute av olika orsaker. Ingen människa är felfri och så länge man skyller sina problem på någon annan fortgår det i samma spår. Gillar man inte det spåret, byt! KÄMPA mot beteenden som är svåra att bryta. Det går. Man halkar och gör fel. Tar sig upp igen. Försöker en gång till. Jag om någon vet det.

Men det går... Jag är ett levande bevis för det.

Med kärlek övervinner man mycket. Med sig själv i första rummet, allt.

Vi har än så länge haft otraditionellt pepparkaksbak dan på 13 dagen...
Blandade friskt olika glasyrfärger och skar ut egna pepparkaksfigurer. Kidsen var mer än galet nöjd...
Jag med.

Japp! Farväl 2011 du ack så förunderliga år! Men kom inte någonsin åter! Vare sig i minne eller repris!


VÄLKOMMEN 2012! Ännu ett förändringens år!

Om dag 3 på nya året...

...där snön ligger i höga drivor utanför fönstret och jag fortfarande inte har lust att kliva ur sängvärmen, just av anledningen att det händer speciellt mycket här i lägenheten Väst på Stan.

När man har så mycket man skulle vilja göra, men en kropp som ständigt motarbetar en tappar jag helt vansinnigt sugen... Så till den milda grad att jag förpestar hela familjen med mitt sura humör och jag känner mig inte manad att stiga upp för det enda som händer är att jag smittar av mig...Rejält...Verkligen rejält.

Så jag ligger i sängen och plöjer igenom senaste säsongen av Dog The Bountyhunter en realityshow om en prisjägare på Hawaii och i delstaten Colorado, dricker en kopp kaffe och inväntar sommaren... eller åtminstone tills den trolovade har skottat fram släpvagnen så jag kan hämta hem lite saker hit som jag vill fixa med. Plocka fram symaskinen jag fick av mor och far i julklapp och starta upp min skaparhörna som jag med beslutsamhet tänker ha i vårt kompakta boende... För jag mår bra av att använda händerna, om inte för att hålla min hyperaktiva hjärna i styr...

Finaste symaskinen!

Håller mig till detta så folk kan undra över min person! 

Senaste alstret som en nyfunnen vän gjort till mig. Hett efterlängtat och helt annorlunda än de man kan köpa på mängd i butik. Specialgjord i ett exemplar. Det är sånt jag gillar. :)

Så... den tredje dagen på 2012 där 2011 förde med sig så mycket glädje, så mycken oro, så stora sorgliga insikter och ifrågasättande än en gång om mig som person kommer inte att fortgå detta år som heter 2012.
Om 2011 kallades Nådens År av mig har ännu 2012 inte fått någon benämning då jag inte hunnit smaka så mycket på året ännu dessa dagar. Jag har helt enkelt bara tagit det så lugnt jag kan...

Men, detta har hänt under de senaste dagarna i december 2011. Vi firade årsdag jag och min numera Trolovade. Vi trolovade oss samma dag som årsdagen efter en lite finurlig lurendrejeri av kärleken.
Kan leva på det hela detta år. Den underbara känslan av att äntligen gjort saker i rätt ordning och känslan av att ha hittat hem även de dagar jag halvt håller på att sura ihjäl mig över mitt ryggtillstånd.

Peace Out!

Hittade en bild på fakebok...

...idag som stämmer med min inställning till just facebook. Därav mitt namn fakebok. Ok, jag hänger där, men, jag försöker göra något vettigt då, men även bara "hänga" och snacka med andra exempelvis "damptanter" då vi är spridda som pollen för vinden över Sverige.

Lev och må denna onsdag där vissa i detta hus är bakis som ett troll medan jag, undertecknad, är rastlös...